söndag 28 december 2014

Det kan inte bara ha hänt - del 3

Trots att vetenskapens framgångar gjort den kristna guden allt mer överflödig hörs allt oftare höga kritiska röster som påstår motsatsen. Men tomma tunnor skramlar mest, ska det visa sig i den här serien av bloggposter som recenserar boken Det kan inte bara ha hänt av Lawrence O. Richards. Det här är den tredje delen. De andra inläggen hittar du här: del 1, del 2, del 4, del 5

Det första kapitlet i boken handlar som bekant om universum och jordens plats i detsamma. Vi ska nu titta på det andra underkapitlet till kapitel ett som Richards valt att kalla Döda planeter, Levande värld. Större delen av kapitlet ägnas åt en fiktiv resa där läsaren tas med till de olika planeterna i solsystemet samt asteroiden Pluto. Poängen med denna imaginära expedition är att visa hur otrevliga de övriga himlakropparna skulle vara att vistas på i de fall det vore möjligt att besöka dem och, i de fall det inte är möjligt, slå fast att det nog hade varit säkrast att låta bli att göra så i alla fall. Anledningen att Richards tar upp detta är förstås för att senare kunna ro hem poängen att jorden är ett fantastiskt paradis som omöjligen kan ha bildats av en slump, utan måste vara skapat för oss människor. För att ingen ska tro att jag hittar på så väljer jag att citera vad Richards skriver om jorden i boken rakt av:
"Den här planeten är udda eftersom Gud formade den till ett hem för dig och mig och alla levande varelser. Tänk då på hur viktiga vi måste vara för honom!"
Vi tar det säkra före det osäkra och lyder uppmaningen och fortsätter att ha Guds omsorg för oss i bakhuvudet när vi läser resten av kapitlet. Förutom en mindre fadäs där det påstås att en forskare har varit på Mars så är den första halvan av kapitlet tämligen korrekt och jag har inga direkta synpunkter på det som skrivs. Det är möjligt att någon med större kunskaper inom astronomi hade kunnat hitta några felaktigheter, men jag bedömer de eventuella fel som finns som förhållandevis oviktiga då Richards inte bygger någon poäng av dem. Värre blir det i andra halvan.

Under rubriken Den udda planeten tar Richards sats igen och slänger iväg följande påstående:
"Jordens atmosfär består huvudsakligen av kväve och syre, likt vattenånga."
Det är nog mest troligt att det blivit något fel i översättningen här, för jag tror att de allra flesta av oss är överens om att vatten består av syre och väte, inte syre och kväve. Troligtvis menade Richards/översättaren att betydelsen skulle vara att det utöver kväve och syre främst finns vattenånga i atmosfären vilket dessutom stämmer faktamässigt. Påståendet som följer direkt efter det ovan nämnda är dock inte lika förlåtligt:
"Inte en av [de andra planeterna] har det fria syret som är så avgörande för livs uppkomst."
Pang sa det bara, så vi tillbaka i fablernas värld. Vid tiden då livet uppstod för ungefär 3,5 miljarder år sedan fanns det mycket lite fritt syre på jorden. Det mesta var uppbundet i kemiska föreningar med järn i så kallade oxider. I ungefär en miljard år (!!!) levde organismerna i praktiken helt utan syre, och de stackarna som likväl kom i kontakt med det dog hastigt och lustigt eftersom att syre för dem var ett mycket potent gift - de var så kallade obligata anaerober som inte kan leva i syres närhet. Så inte nog med att syre saknades vid livets uppkomst, i en miljard år dog dessutom varje organism som kom i kontakt med det!

Så när fylldes jorden med syre? Det började för ungefär 2,8 miljarder år sedan då fotosyntetiserande bakterier, cyanobakterier, utvecklades som kunde använda energin i solens strålar för att tillverka energirika kolhydrater med syre som biprodukt. Det bildade syret bands dock snabbt upp av järn eller annat organiskt material och kom sällan i kontakt med andra levande organismer. Såhär höll det på i omkring 400 miljoner år, tills helt plötsligt alla ämnen som kunde binda syre var mättade och inte kunde binda något mer. För första gången börjar nu syre fylla haven och så småningom atmosfären. Som bekant var syre ett starkt gift för de allra flesta organismerna som levde, så faktumet att haven nu började fyllas med det ledde till en av de största massförintelserna i jordens historia där i princip alla obligata anaerober dog ut. Den här händelsen kallas för The Great Oxygenation Event och du kan läsa mer om den här och här.

Knappt har vi hunnit vederlägga påståendet att syre skulle ha en avgörande betydelse för livets uppkomst innan nya tokigheter kommer vår väg. Ur askan i elden, så att säga. Richards skriver
"Det verkar som om till och med själva solens konstruktion är gjord för att ge oss säker energi, värme och för att uppehålla jordens liv, istället för att bryta ner det."
Jag har en känsla av att de 55000 människor som dör årligen i malignt melanom (hudcancer) på grund av solens strålning begs to differ, bara för att ge ett exempel. Vi tänker nu tillbaka och minns Guds omsorg om oss, ja tänk vad viktiga vi måste vara för honom! Vidare skriver Richards om solen att 
"bara 1% mindre energi [från solen] och jorden skulle snart täckas av is. Bara 1% mer och jorden skulle snart bli outhärdligt varm."
Här har vi återigen ett sådant där påstående där Richards förutsätter att livet på något sätt var ödesbestämt att utvecklas här på jorden. Visst, hade planeten saknat atmosfär och haft temperaturer ner mot den absoluta nollpunkten så hade givetvis inte liv som vi känner till det utvecklats. Kanske någon annan sorts liv, men inte mänskligt sådant. Richards antar här ett sorts teleologiskt perspektiv då han utgår från att jordens syfte är att den ska kunna rymma mänskligt liv. För de flesta av oss är detta en slutsats vi rent instinktivt ogillar, även om vi inte direkt kan sätta fingret på felet i den. Det blir dock uppenbart att Richards misstar sig när vi begrundar att evolutionen inte har något mål. Människan har inte utvecklats för att evolutionen strävat mot att att skapa oss. Vi har inte utvecklats med något syfte. Vi är inte kronan på verket i den evolutionära kampen. Vi är lika mycket utvecklade som alla andra nu levande varelser. Även den till synes mest simpla organism är extremt välanpassad till sin omgivning och de betingelser som råder där. Vi har inte kommit längre än daggmaskar eller maneter - evolutionen har bara lett oss in på en annan väg. Det är anledningen till att vi blivit de vi är. Jorden är inte anpassad till oss, utan vi till den.

Avslutningsvis skriver Richards att jorden är den enda planeten i solsystemet där liv kan uppstå. Det är oklart varför han enbart väljer att begränsa sig till vårt eget solsystem, men jag ger mig ändå på en gissning: Det är nog svårt att driva hem tesen att jorden är speciell, när forskare rapporterar att det kan finnas så många som 40 miljarder beboeliga jordlika planeter, bara i vår egen galax.

På återseende.



lördag 27 december 2014

Det kan inte bara ha hänt - del 2

Trots att vetenskapens framgångar gjort den kristna guden allt mer överflödig hörs allt oftare höga kritiska röster som påstår motsatsen. Men tomma tunnor skramlar mest, ska det visa sig i den här serien av bloggposter som recenserar boken Det kan inte bara ha hänt av Lawrence O. Richards. Det här är den andra delen. De andra inläggen hittar du här: del 1, del 3, del 4, del 5

Det första kapitlet i boken heter Jordens plats i universum och är indelat i fem underkapitel, det första kallat Universum och dess ursprung och det är det vi gemensamt ska ta oss an i det här inlägget. Efter lite elementär astronomi ställer sig Richards frågan ”Hade vårt universum en början?” och redogör kort för hur forskarna upptäckt att universum expanderar, vilket leder till slutsatsen att om vi bara backar bandet tillräckligt långt så kommer hela universum att rymmas i en liten punkt som sedan, om vi spolar bandet framåt igen, expanderar i det som vi kallar Big Bang. Richards förklarar att forskarna inte vet vad som hände innan Big Bang, men att vi ”måste acceptera att universum hade en början.” Hur började då allt, undrar du kanske nu? Räds icke, Richards har svaret:
"Vi vet redan att universum skapades ur ingenting – av vår Gud"
Här "vinner" Richards över forskarna på två punkter, han vet nämligen att 1) ingenting fanns innan Big Bang, och 2) det var Gud som initierade bildandet av universum. Den första punkten är främst problematisk på grund av dess tvärsäkerhet – Richards vet att ingenting fanns. I motsats föreslår vetenskapen ett antal tänkbara scenarion, till exempel att universum ”pulserar” och därmed växelvis expanderar och komprimerar. Med den hypotesen skulle universums expansion till slut avstanna varefter det skulle börja dra ihop sig för att slutligen bli en liten punkt – för att sedan allt börja om igen med en ny expansion. Stephen Hawking förklarar hur det är tänkt att fungera härDen andra punkten behöver egentligen inte bemötas med något annat än ett konstaterande att inga som helst bevis stödjer att det skulle vara den kristna guden – eller någon annan gud för den delen – som skapade universum från intet.

Boken fortsätter sedan raskt vidare till vad som brukar kallas för kallas för fine-tuned universe – påståendet att universum är alldeles exakt kalibrerat så att mänskligt liv kan finnas här. Richards skriver att
”det skulle till exempel räcka med att lagarna bara var en aning annorlunda, för att liv inte skulle kunna existera. […] Exempelvis så är det bara den exakta mängden av tyngdkraft på jorden som gör att människor och djur kan röra sig fritt omkring och, ändå, inte flyga ut i rymden”

Det här är ett felslut som vi kommer märka är återkommande i Richards argumentation. Han förutsätter att liv, i sin nuvarande form, är det enda sättet liv kan finnas på. Vi vet inte vilka betingelser som skulle behöva råda för att helt utesluta att liv kan uppstå, kanske finns det liv på andra platser med fullständigt annorlunda villkor än de vi har på jorden. Människan, och alla andra organismer, har dock utvecklats till ett liv på Jorden – efter de förutsättningar som finns här. Evolutionsteorin beskriver att det är livet som finjusterat sig efter de givna konstanterna – inte konstanterna som är anpassade för liv. Vidare är inte universum särskilt anpassat för liv - skulle du slumpvis sätta ut en människa någonstans i universum skulle hen kvävas inom loppet av ett par minuter. Inte ens jorden är särskilt gästvänlig, en slumpvis utplacering här skulle med ca 70% säkerhet sluta i havet med drunkning som följd. Tyngdkraften, som Richards nämner, är inte heller den särskilt "finkalibrerad", till exempel varierar tyngdkraften på jorden beroende på var du befinner dig - som mest upp till 0,5%. För en lekfull men ändå seriös beskrivning om vad som händer vid större (mycket större) ändringar rekommenderar jag XKCD.

Vi kommer nu in på ett annat av kreationisternas favoritargument, nämligen termodynamikens andra huvudsats. Satsen säger att värmeenergi aldrig till fullo kan omvandlas till arbete. Måttet på hur mycket värme som inte kan omvandlas kallas entropi. Sammanfattningsvis rör alltså termodynamikens andra huvudsats spontana värmeöverföringar. Det här är den vetenskapliga definitionen. I vanlig ordning skiljer sig dock Richards tolkning åt, då han skriver att
”den berättar för oss att vårt välordnade universum inte kan ha utvecklats från kaos [då] allt tenderar att gå mot oordning snarare än ordning”

Det torde vara uppenbart för alla att det inte alls är så som Richards skriver, att allt går mot oordning. Exempelvis kan vi äta mat (ordnad) och bryta ner den till näringsämnen (oordnade) för att sedan bygga upp våra celler med dem (ordning igen). Detta bryter givetvis inte mot naturens lagar. Termodynamikens andra huvudsats säger ingenting om ordning eller oordning så som vi tänker på det, utan rör endast just värmeöverföringar i slutna system.

Vi rör oss nu in under den sista rubriken i boken vi ska avhandla i det här kapitlet, nämligen ”Varför tror inte alla på Gud?” Som om inte rubriken var provocerande nog börjar kapitlet med följande stycke
”Det kan tyckas förbryllande. Nästan alla forskare tror nu på att universum hade en början. Det verkar uppenbart att något måste ha orsakat denna början. Den otroliga energi och kraft som genomströmma universum kan knappast bara ha hänt. Den enda förnuftiga förklaringen vi kan tänka oss är Gud.”

Den enda förklaringen Richards kan komma på, efter att ha missförstått eller feltolkat vetenskapen, är alltså att det är Gud som skapat universum. Självgodheten i ovan citerade stycke är så smärtsamt stor att jag inte ens kan komma på ett sätt att ironisera över den.Vi har nått slutet av dagens övningar och jag väljer att lämna er med den avslutande frågan Richards ställer strax innan kapitlets slut och sedan själv besvarar:
"Verkar det klokt att tänka sig att något skulle kunna börja utan någon orsak; att universum kunde börja utan en skapare; att naturlagarna som fanns där ända från början skulle kunna styra vårt universum utan att vara planerade? Skulle inte tro det! Varje förnuftig slutsats behöver Gud. Och ingen förnuftig förklaring förutom Gud har någonsin erbjudits."

Checkmate, atheists. 

fredag 26 december 2014

Det kan inte bara ha hänt - del 1

Trots att vetenskapens framgångar gjort den kristna guden allt mer överflödig hörs allt oftare höga kritiska röster som påstår motsatsen. Men tomma tunnor skramlar mest, ska det visa sig i den här serien av bloggposter som recenserar boken Det kan inte bara ha hänt av Lawrence O. Richards. Det här är den första delen. De andra inläggen hittar du här: del 2, del 3, del 4, del 5

Det är med förskräckelse jag läser den nyutgivna svenska översättningen av Lawrence O. Richards bok Det kan inte bara ha hänt (Pärlan Förlag, 2013). Originalet gavs ut för 25 år sedan och trots att den redan då var ofantligt obsolet så ter sig dess nyutgivning på svenska nästintill som ett skämt. I boken visar Richards inte bara upp sin totala okunskap i nästintill varje enskilt ämne som behandlas, utan även en avsaknad av ödmjukhet inför de egna kunskapsluckorna. Richards väljer istället för en anspråkslös approach att uttrycka sig tvärsäkert och hånande mot de som accepterar evolutionsteorin.

I det här introduktionsinlägget finns inte plats för att bemöta alla stolligheter – för det skulle ett genmäle i form av en minst lika tjock bok krävas – men jag ska likväl göra ett försök att skina ljus på ett par punkter bara för att ge en försmak på vad som komma skall. För att göra det så pedagogiskt som möjligt skriver jag först vad Richards påstår i boken och sedan en sorts fri tolkning av vad vetenskapen skulle ha svarat om den kunde tala. Håll till godo!


”Forskare som tror på evolutionsteorin vet att liv inte kan ha uppstått om jorden en gång var väldigt annorlunda mot vad den är nu
Teorin om arternas ursprung och utveckling – evolutionsteorin – säger ingenting om hur livet har uppstått. Evolutionsteorin tar vid först efter att den första självreplikerande organismen bildats. Hur livet har uppkommit är inte en variabel som behöver vara känd för att förklara mekanismerna bakom den evolutionära processen.
”Men ingenting som forskningen funnit angående genetik ger oss några förslag på något sätt genom vilket en sorts djur skulle kunna ha en annan sorts djurs avkomma”
Här har Richards, för ovanlighetens skull, faktiskt helt rätt. Anledningen är dock att han har missuppfattat evolutionsteorins förklaring till hur arter uppkommer. Det är alltså helt korrekt att till exempel en krokodil aldrig kommer att få en anka som avkomma – men detta är alltså inte heller något som evolutionsteorin påstår kan hända. Istället bildas nya arter då en existerande art på något sätt separeras i två eller flera fraktioner vilka hindras från att föröka sig med varandra. På så sätt begränsas det genetiska utbytet mellan populationerna. Även Richards accepterar att små förändringar sker över tid i en population, men han verkar inte kunna dra den uppenbara slutsatsen att små förändringar kan leda till stora förändringar över tid. Efter att de mindre fraktionerna varit isolerade från varandra under tillräckligt lång tid kommer de att ha utvecklats så pass mycket att de inte längre kan få fertil avkomma med varandra - något som brukar anges som ett krav för artbestämning. De har helt enkelt anpassats till just de förhållanden som råder på platsen de befinner sig och till slut skiljt sig så pass mycket åt genetiskt att de inte längre kan föröka sig med varandra. Notera här att aldrig någonsin har en individ av den ursprungliga arten givet upphov till en individ av den nya arten. Förändringen – evolutionen – sker gradvis.

Jag har nu bara skrapat på ytan av det intellektuella haveri som är manifesterat i Det kan inte bara ha hänt. Hela boken är fylld av liknande illvilliga tolkningar, missförstånd och oförstånd i allt från astronomi och geologi till kemi och biologi. I bokens inledning föreslås boken användas som studielitteratur – och här håller jag med. Boken är som klippt och skuren för den som önskar öva kritiskt tänkande och räkna argumentationsfel.