Det kan inte bara ha hänt - del 1

Trots att vetenskapens framgångar gjort den kristna guden allt mer överflödig hörs allt oftare höga kritiska röster som påstår motsatsen. Men tomma tunnor skramlar mest, ska det visa sig i den här serien av bloggposter som recenserar boken Det kan inte bara ha hänt av Lawrence O. Richards. Det här är den första delen. De andra inläggen hittar du här: del 2, del 3, del 4, del 5

Det är med förskräckelse jag läser den nyutgivna svenska översättningen av Lawrence O. Richards bok Det kan inte bara ha hänt (Pärlan Förlag, 2013). Originalet gavs ut för 25 år sedan och trots att den redan då var ofantligt obsolet så ter sig dess nyutgivning på svenska nästintill som ett skämt. I boken visar Richards inte bara upp sin totala okunskap i nästintill varje enskilt ämne som behandlas, utan även en avsaknad av ödmjukhet inför de egna kunskapsluckorna. Richards väljer istället för en anspråkslös approach att uttrycka sig tvärsäkert och hånande mot de som accepterar evolutionsteorin.

I det här introduktionsinlägget finns inte plats för att bemöta alla stolligheter – för det skulle ett genmäle i form av en minst lika tjock bok krävas – men jag ska likväl göra ett försök att skina ljus på ett par punkter bara för att ge en försmak på vad som komma skall. För att göra det så pedagogiskt som möjligt skriver jag först vad Richards påstår i boken och sedan en sorts fri tolkning av vad vetenskapen skulle ha svarat om den kunde tala. Håll till godo!

---

”Forskare som tror på evolutionsteorin vet att liv inte kan ha uppstått om jorden en gång var väldigt annorlunda mot vad den är nu”

Teorin om arternas ursprung och utveckling – evolutionsteorin – säger ingenting om hur livet har uppstått. Evolutionsteorin tar vid först efter att den första självreplikerande organismen bildats. Hur livet har uppkommit är inte en variabel som behöver vara känd för att förklara mekanismerna bakom den evolutionära processen.

”Men ingenting som forskningen funnit angående genetik ger oss några förslag på något sätt genom vilket en sorts djur skulle kunna ha en annan sorts djurs avkomma”

Här har Richards, för ovanlighetens skull, faktiskt helt rätt. Anledningen är dock att han har missuppfattat evolutionsteorins förklaring till hur arter uppkommer. Det är alltså helt korrekt att till exempel en krokodil aldrig kommer att få en anka som avkomma – men detta är alltså inte heller något som evolutionsteorin påstår kan hända. Istället bildas nya arter då en existerande art på något sätt separeras i två eller flera fraktioner vilka hindras från att föröka sig med varandra. På så sätt begränsas det genetiska utbytet mellan populationerna. Även Richards accepterar att små förändringar sker över tid i en population, men han verkar inte kunna dra den uppenbara slutsatsen att små förändringar kan leda till stora förändringar över tid. Efter att de mindre fraktionerna varit isolerade från varandra under tillräckligt lång tid kommer de att ha utvecklats så pass mycket att de inte längre kan få fertil avkomma med varandra - något som brukar anges som ett krav för artbestämning. De har helt enkelt anpassats till just de förhållanden som råder på platsen de befinner sig och till slut skiljt sig så pass mycket åt genetiskt att de inte längre kan föröka sig med varandra. Notera här att aldrig någonsin har en individ av den ursprungliga arten givet upphov till en individ av den nya arten. Förändringen – evolutionen – sker gradvis.

Jag har nu bara skrapat på ytan av det intellektuella haveri som är manifesterat i Det kan inte bara ha hänt. Hela boken är fylld av liknande illvilliga tolkningar, missförstånd och oförstånd i allt från astronomi och geologi till kemi och biologi. I bokens inledning föreslås boken användas som studielitteratur – och här håller jag med. Boken är som klippt och skuren för den som önskar öva kritiskt tänkande och räkna argumentationsfel.