fredag 16 januari 2015

Det kan inte bara ha hänt - del 5

Trots att vetenskapens framgångar gjort den kristna guden allt mer överflödig hörs allt oftare höga kritiska röster som påstår motsatsen. Men tomma tunnor skramlar mest, ska det visa sig i den här serien av bloggposter som recenserar boken Det kan inte bara ha hänt av Lawrence O. Richards. Det här är den fjärde delen. De andra inläggen hittar du här: del 1del 2del 3, del 4

Det har blivit dags att granska Hur världen formades, vilket är det fjärde underkapitlet i kapitel ett. Det är ett ganska kort kapitel där geologi är huvudtemat. Avhandlas gör både dinosauriernas utdöende för cirka 65 miljoner år sedan, kontinentaldriften och "den stora översvämningen". Vi ska stanna kvar lite vid dinosaurierna, för här finns i boken nämligen ett exempel på varför det är problematiskt att ge ut en översättning av en argumenterande bok mer än 25 år efter dess originalutgåva. Richards skriver att de flesta forskarna menar att en asteroid träffade jorden och att konsekvenserna därav blev dinosauriernas död. Som kritik mot detta anför han sedan en bild på Barringerkratern, med bildtexten
"Om jorden blivit träffad av en gigantisk asteroid [...] så skulle hålet ha varit många gånger större än denna."
Barringerkratern 
I detta har Richards i och för sig rätt, då Barringerkratern enbart är omkring  1200 meter i diameter. Invändningen faller dock ganska platt då den faktiska kratern som forskarna har enats om är orsaken till dinosauriernas utdöende, Chicxulubkratern, har en diameter på  minst 180 kilometer - 150 gånger större än Barringerkraterns. Det är fullt möjligt att inte Richards var medveten om Chicxulubkratern när han skrev boken 1987, men en rättelse hade verkligen varit på sin plats i och med att den svenska översättningen gavs ut 2013.

Efter att ha avhandlat asteroidnedslaget kommer vi så in på kontinentaldriften. Richards gör ett hyfsat jobb med att sammanfatta vetenskapen men kan likväl inte hålla sig från att slänga in brasklappar här och var. Bland annat beskriver han hur fossil hittats på Mount Everest och dinousauriespår funnits bara 1200 kilometer från Nordpolen - för att sedan säga att "några av de här mysterierna har fått sin förklaring" i och med teorin om kontinentaldriften men att "inte ens denna teori [kan] förklara alla de mysterier vi upptäcker på jordens yta." Vilka mysterier det handlar om ska vi, enligt uppgift, få veta i nästa kapitel, spännande!

Richards avslutar kapitlet med ett kort stycke om den beryktade översvämningen i Första Mosebok med Noa och arken - en berättelse som nyligen blev film (enligt uppgift så dålig att inte ens Emma Watsons närvaro kunde rädda den). Richards skriver såhär om händelsen:
"Det är [...] ingen tvekan om att översvämningen hände. Det som är osäkert är exakt vilken effekt som den hade på jordskorpan."
För att inte upprepa sådant andra redan har sagt hänvisar jag till Anders på den fenomenala bloggen Vem i helvete? för en överslagsräkning av hur mycket plats varje djur på arken skulle fått ha om berättelsen nu var sann. För en komplett vederläggning av hela översvämningshypotesen samt en nästan överdrivet ambitiös beräkning av utrymmet på arken så hänvisar jag till Talk Origins. För dig som inte orkar läsa kommer här en kort sammanfattning av vad vetenskapen säger om att en global översvämning skulle ha täckt hela jorden: Det är skitsnack!

På återseeende.

tisdag 13 januari 2015

Går det att kombinera tro med evolutionsteorin?

Långt från alla troende har uppfattningen att deras gud skapade världen för några tusen år sedan med samtliga arter i färdigt skick. Tvärtom accepterar många gudstroende evolutionsteorin som den bästa förklaringen till arternas uppkomst och jordens biodiversitet. Bevisligen går det alltså att förena tro med evolutionsteorin. Men är det rationellt att göra det?


För att kunna besvara frågan behöver vi smalna av den lite. Om du tror på gud och med "gud" menar saker som "universum", "kärlek" eller något annat flummigt så går det förstås utmärkt att kombinera det med evolutionen, men det är inte den typen av tro de flesta tänker på när de tänker på gudstro. Den tro vi söker har vissa specifika attribut som, menar jag, inte är förenliga med evolutionen. Ansluter man sig inte till den definition jag nu ska presentera finns således inget problem, åtminstone inte ur just den här infallsvinkeln. För att göra det lätt för dig som läsare har jag nedan sammanställt en checklista där du enkelt kan fylla i vilka attribut du själv tror på. Smidigt, eller hur? Bra, då kör vi.
Människan har en själ
Djur har inte en själ
 Det finns en himmel man kan komma till om man har en själ
Kryssade du i två eller färre rutor? Grattis, din tro är förenlig med evolutionsteorin! För er andra ser det inte lika ljust ut.

Människan utvecklades från djuren, så beskriver evolutionsteorin det. Eller ja, tekniskt sett är vi förstås fortfarande djur även om vi tycker om att se oss själva som lite ovanför dem (ännu mer tekniskt sett kan vi anföra att klassificeringar som "djur" bara är mänskliga påhitt för att kunna kategorisera saker). Detta medför att vi någon gång har utvecklats från djur till de vi är idag - människor. Varför är då detta ett problem för den troende som accepterar evolutionsteorin? Du som kryssat i alla checkboxar ovan håller med om att människan har något som djuren saknar, nämligen en själ och att människan i motsats till djuren tack vare den kan få tillträde till någon form av himmelrike eller paradis efter att hen dör. För att komma närmare problemet ställer vi oss frågan när människan fick sin själ. Svaret behöver förstås inte vara ett exakt årtal. Poängen är snarare att med en evolutionär syn på människans utveckling så är själens uppkomst svår att förklara.

Evolutionsteorin beskriver att ingen art någonsin kan föda en annan arts avkomma, något jag även skrivit om i det första inlägget i min bloggserie om boken Det kan inte bara ha hänt. Med andra ord har inte en apa plötsligt börjat föda människoungar, utvecklingen har istället skett gradvis tills dess att vi blivit en egen art. Det går alltså inte att pinpointa en punkt i historien då den första människan föddes - det är ett kontinuum. Har själen också gradvis utvecklats? Nej, själen är ju något binärt - antingen har man en eller också inte, det finns inte rum för några mellanled.

Låt oss likväl, för argumentets skull, anta att det fanns en "första människa". Den här individen var i allt väsentligt likadan som sina föräldrar - hen bar åtminstone på deras gener, hälften från pappan och hälften från mamman. Känns det rimligt att vår första människa hade förmågan att komma till himlen medan hens föräldrar saknade den, trots alla deras likheter? Jag tror inte att någon tycker det.

Finns det då ingen lösning på den här problematiken? Som jag ser det finns det endast ett alternativ för dig som tycker det är eftersträvansvärt att ha så få felaktiga och så många korrekta uppfattningar om verkligheten som möjligt; föredrar förklaringar som byggs upp med mycket bevis framför sådana som byggs upp med lite bevis och tycker att graden av tilltro som ges en förklaring ska vara av motsvarande grad som de bevis den lutar sig mot.

Skriver du under på dessa värderingar så är lösningen att ta bort något (eller alla) av kryssen du gjorde i checklistan ovan. Gör du inte det verkar du inte vara så mån om ovan nämnda värderingar, trots allt. Jag ser i så fall fram emot att du kommenterar det här inlägget med din egen lösning på problematiken, för någon form av lösning vill du väl ha ändå?

På återseende.

fredag 9 januari 2015

Om fri vilja, lidande och robotar

Många diskussioner har förts gällande det beryktade teodicéproblemet - det som frågar hur det kan finnas en god gud när det finns så mycket ondska i världen. Jag har stött på ett flertal försök till lösningar på problemet i mina diskussioner med troende, men ett svar som återkommer är det om den fria viljan. Tanken är att Gud har gett oss en fri vilja för att vi själva ska kunna välja att följa honom och inte programmeras till det, som om vi vore robotar. Ondskan i världen har därför sitt ursprung, menar de som anför lösningen, i att människor med sin fria vilja väljer att göra annat än Guds vilja, så som att mörda, våldta och slåss. Mitt favoritsvar till denna föreslagna lösning är författat av Bart D. Ehrman och återfinns i hans bok God's Problem som behandlar just teodicéproblemet. Nedan finner du svaret fritt översatt.
"Dessutom har påståendet att fri vilja står bakom allt lidande alltid varit lite problematiskt, åtminstone ur ett tänkande perspektiv. De flesta människor som tror på en gudagiven fri vilja tror även på ett liv efter döden. Vi får anta att personerna i livet efter döden fortfarande kommer att ha fri vilja, för de kommer väl inte att vara robotar då heller? Och ändå kommer det inte att finnas lidande (påstås det) i himmelriket. Varför kommer människorna veta hur de ska utöva sin fria vilja i himlen om de inte vet hur de ska utöva den på jorden?"
Jag nöjer mig med att konstatera att något svar på teodicéproblemet ännu inte står att finna.

På återseende. 

Det kan inte bara ha hänt - del 4

Trots att vetenskapens framgångar gjort den kristna guden allt mer överflödig hörs allt oftare höga kritiska röster som påstår motsatsen. Men tomma tunnor skramlar mest, ska det visa sig i den här serien av bloggposter som recenserar boken Det kan inte bara ha hänt av Lawrence O. Richards. Det här är den fjärde delen. De andra inläggen hittar du här: del 1del 2, del 3, del 5

Den "udda" planeten - så heter underkapitlet vi ska bekanta oss med idag. Som ni säkert kan räkna ut handlar även detta kapitel om planeten jordens förträfflighet och finkalibrerade natur vilket gör den alldeles utomordentligt anpassad för just mänskligt liv. Större delen av kapitlet består av trasiga resonemang och felaktiga slutsatser på samma tema som de vi skinit ljus på i tidigare inlägg, vanligtvis på följande form:
  1. Jorden har attribut X 
  2. Om X skulle skilja sig Y% åt skulle människan inte kunna leva på jorden
  3. Alltså är jorden skapad för människan
Alla argument av den här typen beror, som vi fastslagit, på felslutet att jordens egenskaper anpassats för liv, när det i själva verket är livet egenskaper som anpassats till jorden. 

Låt oss ändå i korthet ta ett par gemensamma exempel som övning.
"Om jorden vore dubbelt så stor skulle atmosfären dras mycket närmare ytan. Allt skulle väga åtta gånger så mycket och denna tyngd skulle krossa det mesta som lever."
Det mesta som lever nu, ja. Inte det liv som (kanske) hade utvecklats på en dubbelt så stor jord. Det hade förstås hade varit utomordentligt anpassat till den åtta gånger så stora tyngden.
"Om jorden inte hade en stor måne som cirklade kring den, så skulle havet inte ha något tidvatten. Haven skulle bli stillastående, vilket skulle resultera i att vattnet inte längre skulle kunna producera syret som fiskarna behöver för att leva."
Det vore i och för sig tråkigt om månen försvann - vi skulle inte få några solförmörkelser och nätterna skulle vara mörkare utan månens reflektioner av solljuset, för att ta några exempel. En sak som är säker är dock att vi fortfarande skulle ha tidvatten, dock bara ungefär hälften så mycket som nu. Detta på grund av att solen fortfarande skulle påverka jorden med sin gravitation. Trots att solen har mycket större massa än månen så är den mycket längre bort, vilket gör att effekten minskas. Med andra ord kan fiskarna (och vi) sova gott i natt - vi kommer att ha syre även om månen behagar upphöra att existera. 

Så, låtom oss fortsätta med resten av kapitlet.

Richards förklarar att att havsströmmarna är viktiga. Inte mycket att protestera mot där, jorden hade sett mycket annorlunda ut utan dem. När han sedan ger sig på den globala uppvärmningen blir det dock knas, igen. Här låter Richards påskina att det råder en tveksamhet inom vetenskapen gällande om någon global uppvärmning sker eller inte. Någon sådan tveksamhet råder inte och rådde inte heller när originaltiteln gavs ut 1987. Det är mycket olyckligt att en bok som riktar sig till barn och ungdomar inte är tydlig i en för mänskligheten så pass avgörande fråga.

Att syre har en mycket viktig roll på jorden behandlas under rubriken Ett stort mysterium. Där påstås att en blandning av syre (O₂) och väte (H₂) i gasform reagerar spontant och bildar vatten, vilket inte stämmer då en viss mängd aktiveringsenergi måste tillföras för att initiera reaktionen. I sammanhanget en liten blunder som dock bidrar till den förvillande helheten.

I andra delen tog vi upp termodynamikens andra huvudsats och entropibegreppet vilket återkommer i det här kapitlet. Här gör Richards något mycket oväntat - han påstår att faktumet att inte allt på jorden går mot oordning (högre entropi) bryter mot termodynamikens andra huvudsats och därmed bara är möjligt genom att Gud uppehåller allt. Jag förstår att det blir svårt att få ihop argumenten för Richards när han inte verkar förstå ens de mest basala ting inom de vetenskapliga discipliner han kritiserar. På något sätt gillar jag ändå våghalsigheten i att påstå att Gud upphäver naturlagarna för att liv ska kunna existera på jorden, trots att det är fullständigt felaktigt.

I tredje delen pratade vi om syrenivåerna i atmosfären vid livets uppkomst och konstaterade att det i praktiken inte fanns något fritt syre alls, i motsats till vad Richards skriver. Samma felaktiga påstående nämns även i det här kapitlet, men med en lite annan formulering. Den här gången skriver Richards att syrenivåerna måste ha varit likadana som de är nu från början, för annars skulle ju inte djuren kunna andas! Vi påminner oss om vad vetenskapen säger om hur jorden såg ut i tiden omkring livets uppkomst: 1) det fanns inget fritt syre, 2) det tidiga livet dog vid kontakt med syre, 3) det fanns absolut inga djur som behövde syre för att andas - de kom ca 3 miljarder år senare när det fanns gott om syre i atmosfären.

Ett sådant konstigt påstående är endast meningsfullt för någon som tror att allt liv på jorden skapades i dess nuvarande form samtidigt. Att Richards tror så är uppenbart. Varför du inte bör göra det ska vi återkomma till i framtida inlägg.